En uppstickare... jag..? eller huvudet i sanden...snön menar jag.
Ja kanske både det ena och det andra...trött på att behöva sticka upp för att saker o ting ska hända och men så provade jag att strunta i att göra vissa saker, då blev det visst ganska uppenbart vad jag gör... och att det
visst var viktigt att det blev gjort.
Ungefär som alla våra fantastiska lokalvårdare som dag ut o dag in går o gnor..."Det syns inte vad det gör förräns de slutar att göra det de gör"!
Grämer mig illa över att vara tvungen att tacka nej till ett jobb...
åhh..det svider duktigt...men
göder egot att just jag...lilla sketna jag... som katt bland hermeliner får samtal från fiiiina stället i Uppsala och blir
headhuntad (ja jag har lärt mig ett o annat tjusigt ord de senaste åren)
handplockad- känns extremt smickrande och det behöver jag lite av just nu.
Likväl känns det skräp att tvingas tacka nej... för om jag tackat JA så hade mitt största bekymmer nu varit vilka shorts jag skulle tagit på mig och kliat mig i huvudet för att fundera ut var jag lagt mina solglasögon... Snälla snälla snääällaaa...ring mig om 3 år då tackar jag JA utan att blinka!!! Jag kan till o med tänka mig att ha våra väskor färdigpackade ståendes i hallen...
Men tills dess så får jag njuta sötman av att en gång i livet blivit "headhuntad"...
Ett foto från ifjol under en promenad här i närheten.
Ha det fint
//L