Jepp we did it again...vår snälle son!

Ja vår snälle son, han som vill bli kock och för snart tre veckor sedan var iväg för att göra ett tvådagars studiebesök på den skola han vill söka till...

Men då drabbades av blindtarmsinflammation och fick spendera några dygn på sjukhuset istället ... Den sonen menar jag.

Fy för slöa knivar... OJ då!

Något vi i vårt hem vi verkligen ogillar är slöa knivar... nix ordentligt vassa ska de vara!

Storebror (kock-wanna-be) ville tillsammans med sin lillebror hjälpa till med maten eftersom några vänner skulle komma över på kvällen.

Fram med vassa kniven som snällt skar igenom paprikorna som ingenting...men ojdå var alla paprikor verkligen röda???

Kniven hade gått igenom både paprika och hand... gjorde en liten snabbkoll... behövdes inte så många getter hemma för att räkna ut att det nog skulle bli en lite kvällsutflykt till Stora staden.

Fram med telefonen, 1177 kan vi ju nu..."ja då det är nog bäst att sätta några korsstygn i handen". På med lite strippar o jelonet och ett tjusigt Bamseplåster och så ut i 13 minusgrader till jourläkarcentralen 5 mil iväg.

"Vänta lite nu", tyckte sjuksköterskan som tog emot oss..."kommer ni med vändande post eller"?

- Nix visst inte, svarade vi "bara nya tag".

Som tur var hade jag lagt dit en bit jelonet eftersom jag anade att man inte skulle kunna sy inom en timme. Det hade ju varit kört redan från början eftersom vi visste att det i halkan nog skulle ta en timme att bara köra in till stan och att vi nog inte skulle kunna glida rätt in i behandlingsrummet.

Näe så sant så sant, vi var ju inte ensamma i väntrummet, det var lite folk där, ganska många... nästan fullt faktiskt...

- "Alla får vi vänta på vår tur" tyckte en hostande människa.

- "Ja det vet vi väl, vi har inte sagt nåt bara konstaterat att det förutom sonen var ytterligare en man som verkade ha ett duktigt blödande sår på handen och tålmodigt satt och väntade på sin tur bland all sköns människor.

- "Du ska vi droppa ihop du å jag", skulle man nästan velat säga till honom... men platsen brevid honom var upptagen så sonen och jag delade stol i ett hörn alltmedan ytterligare sjuka människor klev in genom dörren...

Så efter nästan två timmar ropade de upp oss.

-"Snyggt snitt det där"

- "Ja vi vet, supervass kniv"

- "Vad jobbar du med egentligen, som lagt jelonet o vita strippar?

- "Öhh jo förut så jobbade jag...

- "Bra med jelonet, du vet vi kan ju inte alltid sy inom en timme, bra att såret hålls fuktigt då.. jelonet är ju bra, när man nu har det..

- "Mmm"...

Efter en halvtimme var sonen två korsstygn tjusigare och vi kunde åka hem till ett hus som sorlade av vänner och luktade gott av mat.

Ha det gott i kylan
Kram

L