Det knackade på min dörr...

Det knackade på min dörr... och där stod S med en varm kram. Halva dagen stod hon sedan ut med min "klagosång" som inte ville ändra tonart.
Vi kunde dock båda enas om att mitt huvud satt kvar på axlarna, så¨alltid något positivt och som ordspråket säger: "Man får vara tacksam för det lilla".

Förmodar att jag inte är den enda som har en "humör-barometer" för mitt pysslande.
Tycker livet är trist=pysslar ingenting. Tycker livet är lite roligare=pysslar mer.
Så efter S tålmodiga timmar med mig gick jag för första gången på länge ner i min lilla vrå och totade ihop detta kort som skulle ges till S tillsammans med en Nalle Puh-bok.

Storleken är 6x6 inch som sedan klippts ner något med en hederlig gammal mönstersax (Seagull). Mina nyinköpta rosor kom till pass...

Letade fram mitt synonomlexikon sedan studietiden för att hitta olika ord som passade in på orden VÄN och VÄNSKAP..

Ett litet personligt meddelande döljer sig bakom `låset´.

Ni som minns mina första Lo´s för några år sedan minns kanske att jag "knorrade" metalltrådar och floss redan då och NU minsann är det ju jätteinne. Undrar när jag ska vara i rätt tid, inte före och inte efter utan i rätt tid...?

Tack alla ni för varma goá uppmuntrande kommentarer...

Kram

L

veckan som nu kommer har jag fått uppläxning och ska därför inte arbeta så mycket ("Jovisst du vi får väl se" suckar maken)